Rasblandning går

[HPSA] Rasbiologiska institutet

2019.12.02 01:13 vonadler [HPSA] Rasbiologiska institutet

HPSA började som "Historical Public Service Announcement" men på Bromskloss utmärkta inrådan står det numera för "Historia På Sweddit Anbefalles".
Här kan du läsa alla tidigare HPSAer. Glöm inte att läsa längre ner, där det finns utmärkta HPSAer som är skrivna av andra.
Med det avklarat ska vi prata lite om rasbiologiska institutet. Sverige var som bekant först i världen med ett rasbiologiskt institut, som med statliga medel skulle bedriva forskning kring rashygien, genetik och folkhälsa ur ett rasperspektiv. Varför var Sverige först? Det har förts fram flera teorier - Linnés arv, med Sverige som ursprungslandet för inledning i arter och familjer inom djur- och växtriket, att Sverige redan var väl organiserat, centraliserat och registrerat och att det därmed var relativt lätt att lägga till ytterligare en uppgift i folkbokföringen - ras - och därmed kunna använda det i forskning och samhällsuppbyggande åtgärder mot det som på den tiden sågs som degenererat beteende - rasblandning, alkoholism, excentricitet, psykiska sjukdomar och mentala störningar, promiskuöst beteende (så gott som endast hos kvinnor) med mera. Att Sverige inte hade skulder från första världskriget och därmed hade råd med nya statliga institut har också förts fram som orsak till att vi var först.
Statens institut för rasbiologi (som det officiellt hette) bildades 1922 efter förslag i riksdagen 1921 som stöddes brett av alla partier - motionen var av allt att döma skriven av Svenska sällskapet för rashygiens ordförande Herman Lundborg och skrevs under av socialdemokraterna Alfred Petrén och Hjalmar Branting, bondeförbundaren (numera centern) Nils Wohlin och allmänna valmansförbundet (numera moderaterna)s Arvid Lindman.
Samme Herman Lundborg blev också det nya institutets ledare och tog med sig en stor mängd egen forskning om den "degenererade" samiska rasen.
Planerna var storstilade - man skulle kartlägga den svenska rasen och vad som gjorde den unik, registrera ras på alla svenska medborgare och även goda och mindre goda rasbiologiska egenskaper på individerna, och på så sätt kunna förneka människor att lysa för äktenskap (något prästen gjorde tre söndagar i rad innan skatteverket började med hindersprövning) och använda sterilisering mot antisociala eller rasbiologiskt misshagliga element.
I praktiken lyckades man ganska dåligt. Man producerade 1922-27 ungefär 12 000 bilder och en stor mängd mätdata, men lyckades aldrig få fram något slags parameterdata kring hur den svenska rasen såg ut. Istället tog man bilder med god ljussättning av friska och pigga människor av vad som ansågs som "svensk" ras, där objekten (alla nakna) uppmanades att stå med god hållning och leendes, medan "kriminella", "finska", "rasblandade" och "samiska" personers bilder togs med sämre ljussättning och där en stor del av människorna inte ler, ofta ser trötta eller sjuka ut, hukar sig eller står med dålig hållning och har ovårdat hår eller ansiktsbehåring. Bilderna ackompanjeras av skrivna kommentarer i stil med "kriminell" och "rasblandad" med mera. Man reser runt i landet och ber präster skaffa fram lokala personer för fotografering, som ofta sker på prästgården, med ett vältaget professionellt foto av och för prästen själv som tack för arbetet.
1927-35 ägnar man sig mest åt opinionsbildade arbete, där Lundborg orerade om den "degenererade" samiska rasen och mot rasblandning, då minskade anslag gjorde arbetet att försöka kartlägga den svenska befolkningen omöjligt.
Med tiden blir det mer och mer klart att Herman Lundborg använder institutets arbete för att producera bevis för sina egna teorier om ras, oavsett om arbetet är vetenskapligt eller inte - det som produceras är overifierbar statistik (t.ex. 27,5% av svenskar har uppnäsa) och Herman Lundborgs egna åsikter om vilka bilder som representerar en god svensk ras och vilka bilder som representerar "degenererade" människor.
Kritiken börjar tidigt, där bland annat Dagens Nyheter och Torsten Fogelqvist är mycket skarpa i tonen, både på ideologisk och vetenskaplig grund. Med bitande sarkasm undrar Fogelqvist hur "lägre tjänsteman" kan vara ett rasbiologiskt drag, eller vem som bestämt att "fosterlandslöshet, gudlöshet, individualism och egoism" är rasbiologiska degenererade drag och anklagar Lundborg för att vara en charlatan och kvacksalvare som förskingrar statliga medel i ett privat korståg. Lundborg själv kommenterar kritiken med att han inte förväntar sig annat av en "judetidning".
Sin största framgång når institutet 1934, när den är remissinstans till steriliseringslagen, som går igenom och låter svenska läkare besluta om sterilisering av på mentalsjukhus tvångsintagna (vilket på den här tiden och fram till psykvårdsreformen 1992 kan vara i princip vem som helst som polis och rättsväsende vill ha bort från gatan men inte kan bevisa att de begått ett brott som ger fängelsestraff).
Herman Lundborg glider alltmer mot antisemitism och tyskvänlighet och hans stridbara personlighet skapar alltfler personliga konflikter och hans storskaliga projekt får med tiden allt mindre medel för sin forskning (fler än 7 anställda får institutet aldrig, inklusive Lundborg själv) och kritiken mot bristen på vetenskaplig rigoris och Lundborgs personlighet och ledarskap blir allt skarpare och mer allomfattande. I början av 30-talet har institutet svårt att rekrytera folk då det börjar bli paria i vetenskapliga kretsar.
1935 har den socialdemokratiska regeringen fått nog. Lundborg, som går i pension, ersätts med sin tidigare assistent (1922-24) Gunnar Dahlberg. Dahlberg är till skillnad från Lundborg (som visserligen studerat medicin, mest ärftliga sjukdomar, men men inte blivit läkare) läkare och mycket inriktad på att använda verklig vetenskaplig metodik. Lundborg har med tiden blivit alltmer antisemitisk och protysk, kanske till och med nazist, medan Dahlberg är skarp antinazist.
Lundborg protesterar högljutt mot vem som ska efterträda honom och anser förbittrad att man förstör hans livsverk och drar i protest sig tillbaka från det offentliga livet när han inte lyckas motverka Dahlbergs utnämning. Han dör 1943.
Dahlberg stänger som planerat ner den rasbiologiska forskningen och arkiverar det material som Lundborg tagit fram. Institutet är under hans ledning en tynande organisation som bedriver viss faktiskt vetenskaplig forskning (huvudsakligen Dahlbergs egen) kring genetik, socialmedicin och ärftliga sjukdomar, bland annat inavel.
Dahlberg dog 1956 och ersattes av Jan Arvid Böök, under vars ledning rasbiologiska institutet gick upp i Uppsala universitets institution för medicinsk genetik 1958.
Arkivet finns kvar och går att läsa för den intresserade.
submitted by vonadler to sweden [link] [comments]